den första månaden i min bebis liv
För tre veckor sen fyllde min bebis tre månader. Det kändes som en milstolpe för det betydde att vi tagit oss igenom den "fjärde trimestern". Som en förlängning av graviditeten där bebisen måste få tid att ställa om sig till världen utanför livmodern. Samtidigt som vi behövde förstå att vi blivit föräldrar. Anton fattade på en gång att han var pappa. Jag frågade honom första dagen om han kände sig som pappa till den som turades om att sova på våra bröst. Ja sa han med världens självklarhet. Själv vet jag fortfarande inte om jag fattat att jag är mamma. Att det är just JAG som ska följa den där bebisen genom livet. Gå på föräldramöten. Packa matsäck. Att det är han som kommer följa mig genom livet. Sitta på min dödsbädd. Gråta när jag dör och säga "Nu. Nu har jag ingen mamma längre". Nåväl, tillbaka till fokus.
Tänkte att jag skulle skriva lite om hur de här tre månaderna har varit. Men eftersom det alltid blir alldeles för långt när jag väl börjar skriva, så får ni istället läsa om den allra första månaden i min bebis lilla liv. En ganska tuff månad tyckte jag, även om mycket såklart var väldigt fint också. Jaja nu börjar vi.
Den tjugoförsta juni klockan tio och tjugofyra på morgonen, två dagar innan han var beräknad, bestämde han sig för att det var dags att komma. Förlossningen kan vi kanske prata om en annan dag, men jag hade i princip inte sovit på två dygn och under de sista krystningarna undrade jag om man inte kunde ångra sig och ta in den där bebisen i magen igen. Men det där glömmer man snabbt och nu är jag såklart väldigt glad att det inte fanns någon bebis-ångerrätt.
Direkt efter att barnmorskorna dragit ut honom ur mig var vi nog båda i chock. Alltså både jag och den där minipersonen som placerats på min mage och som skrek och skrek och skrek. En egen liten person som jag aldrig träffat förut och inte alls kände och därför inte heller hade någon aning om vad han behövde för att sluta skrika. Gillade han klappar på kinden? Vilken vaggvisa tyckte han det var lättast att somna in till? Såna viktiga saker. Men det visste nog inte han heller då.
Vi blev kvar på BB i två nätter eftersom mitt blodtryck var alldeles för högt. Oj vad vi längtade hem. Madrasserna var gjorda av gummi så att lakanen åkte av och maten gillade jag inte så mycket. Men personalen var världens snällaste.
Efter två nätter fick vi äntligen komma hem. Men när vi väl kommit hem kändes första natten hemma ganska jobbig. Allt var så nytt och bebisen var så ledsen den där första natten. Han som mest bara sovit på BB. Och så hade ju inte jag sovit på snart fyra dygn. Vid sidan av alla fina känslor för vår lilla lilla pojke kände jag mig ledsen och ångestfylld. Var det såhär livet skulle vara nu? Skulle jag aldrig få sova och aldrig inte ha ont i kroppen längre? Skulle jag någonsin lära mig att amma? Skulle den här lilla personen alltid ta över allt, allt, allt? Jag kände mig så ledsen att jag ville gråta för min lilla hund som gömde sig i hörnet av rummet och inte vågade sova i sängen längre för att det nu var en annan varelse som låg där och gjorde så hjärtskärande ljud.
Den första veckan pendlade jag mellan det glada och det lite diffusa ledsna. Nätterna kändes jobbiga och ensamma tyckte jag, även om jag såklart hade Anton där bredvid mig som bytte varenda blöja varenda natt. Pratade med en kompis om det som hade känt exakt samma så det är kanske ganska vanligt? Att dagarna känns så himla mysiga men när det börjar närma sig kväll och dags att sova smyger sig någon slags märklig ensamhet på och man bara längtar och längtar efter att få sova men man vet att man inte kommer få det. Och det känns som att man är ensam i hela världen om att känna just så. Och den enda i världen som är vaken när alla andra sover.
Ammade cirka alltid. Kunde sitta fyra timmar i streck på kvällarna och bara amma och amma. Tänkte att livet nog alltid skulle vara såhär nu.
Sprang mycket fram och tillbaka till SÖS den där första tiden. Hade alldeles för högt blodtryck så fick äta medicin och gå på kontroller, fick magkatarr så fick äta ännu mer mediciner, trodde att mina stygn spruckit så fick gå på ännu en kontroll. Och fick världens största silikonbröst som gjorde så fruktansvärt ont när mjölken rann till. Grät när det kändes som att smärtorna bara avlöste varandra och trodde aldrig jag inte skulle ha ont igen. Hade saknat min kropp, min energi och min kraft så mycket sista tiden av graviditeten och när jag fortfarande kände mig tung och svag tänkte jag att det nog alltid skulle vara så nu. Det var såklart inte sant och det visste väl jag också egentligen, men ändå kan man ibland inte låta bli att känna så när saker är jobbiga.
Men även om mycket var jobbigt njöt jag såklart också av sommaren och den gulliga bebisen och hängde på stockholms uteserveringar och drack bubbel och visade upp prinsen för familj och alla kompisar. Den där första månaden hann han nog prova söders alla bästa sommarbarer.
Och långsamt började kroppen läka. Och en dag hade jag plötsligt inte ont längre. Jag behövde inte sova med behå och amningsinlägg för att brösten läckte. Amningen började funka och jag kunde sluta krångla med amningsnapp. Det kändes inte som att brösten skulle sprängas och såg inte längre ut som att jag opererat in jordens största silikoninlägg. Till och med stygnen läkte.
Och när den första månaden hade gått kändes det plötsligt som att vi klev in i något nytt. Att vi började landa. Och såhär tre månader senare tänker jag att äsch det där, det var väl inte så himla farligt. Det gjorde väl inte så ont, och var väl inte så svårt. Och så fick vi ju världens finaste bebis på köpet.