jag älskar mitt liv när jag diskar

Lördagkväll. Klockan är snart nio men för mig känns det mer som att den är typ halv tolv. Sitter ensam vaken i köket. Anton spelar skivor på Södra Teatern. Bebisen sover i vår säng. Tänker på det märkliga i att jag är tryggheten som mitt barn hör genom glipan i sovrumsdörren. Den som fixar med diskmaskinen, tänder och släcker lampor, borstar tänder, tittar lite på film.

Det ser så knäppt och gulligt ut med den lilla lilla bebisen ensam i mitten av vår stora säng. Jag sjöng när trollmor har lagt, vem kan segla förutan vind och vyssan lull och han somnade och sen lyckades jag lämna rummet. Och med dörren på glänt kunde jag äta hela min middag utan att han vaknade. För en liten stund sen fick jag gå in och stoppa in nappen men efter inte ens tre minuter sov han igen och jag kunde fortsätta sitta alldeles ensam i soffan och titta på bohemian rapsody.

Hunden ville hellre ligga i sängen än vara klistrad på mig som hon annars brukar. Vara nära bebisen. Hon som varit så rädd och skeptisk och ryckt som hon bränt sig varje gång han råkat snudda vid henne. Nu ligger hon där inne och vaktar.

När jag plockade undan efter maten såg köket så städat och mysigt ut. Sådär lördagskvällsmysigt. Så som kvällarna såg ut när jag var liten och det var lördag i vårt gamla kök i fyran vid södra station där jag växte upp. Jag tände lampan i hörnet av rummet som vi köpte en ny glödlampa till i förra veckan och som gjorde att köket helt plötsligt fick ett annat ljus. HEMTREVLIGT.

Innan Anton gick stod han i badrummet och rakade sig och berättade något jag inte minns nu och kanske skrattade vi åt någon rolig meme han sparat till mig.

Och jag spelade The Strokes på hög volym i köket och dansade och sjöng med Elio i famnen. Och han tittade och tittade och undrade förmodligen vad jag höll på med.

Helt vanliga vardagssaker. Helt vanliga helt magiska vardagssaker.

För det är i ett undanplockat kök, en sovrumsdörr på glänt, en ny glödlampa i hörnet av rummet, en meme min kille sparat bara för att han tänkte att jag nog skulle tycka den var rolig, en sovande bebis i mitten av en hundraåttio säng och en hund som förut var rädd men nu vill ligga nära nära. Det är i de små sakerna som det som egentligen betyder något finns.

Vetskapen om, att om jag var nittiofem år och låg på min dödsbädd och såg tillbaka på mitt liv så var det prick de här små små sakerna jag hade velat uppleva igen. Det som jag får uppleva nu. NU. Och det är i de allra vanligaste vardagssakerna som jag påminns om hur oändligt fint mitt liv är just nu.