jag har fått celiaki
Igår fick jag ett läkarsamtal som först gjorde mig ledsen sen arg och sen ledsen igen. Direkt efter samtalet skrev jag texten som följer i detta inlägg i total affekt. Idag känns sorgen och ilskan inte lika djup och akut som den gjorde då. Att skriva av mig känslor har alltid funkat för mig så det var i alla fall det jag gjorde igår. Med det sagt är jag alltså fullt medveten om att jag inte fått en livshotande diagnos, eller ens en diagnos som kommer påverka mitt liv särskilt mycket EGENTLIGEN. Jag vet också att ingen har dött, och att det finns cirka tretusen värre saker som kunde ha hänt. Okidoki då spolar vi tillbaka tiden ungefär tjugosex timmar.
Idag klockan 15.19 kom samtalet. Doktorn från vårdcentralen hade fått resultaten från den gastroskopi jag gjorde för några veckor sen. Den som tagit prover inifrån mina tarmar för att se om de var inflammerade på grund av gluten. När jag var hos en näringsterapeut för ett år sen sa hon att om du vill kan vi kolla blodprover för om din kropp producerar för mycket antikroppar mot gluten. Som en del i alla de andra standardproverna. Järn, B12, D-vitamin... Proverna visade att jag låg på lite för höga nivåer av de där antikropparna och hon rekommenderade mig att kolla upp det på vårdcentralen. Bara för att.
Jag sköt på det där länge men nu nästan ett år senare fick jag ta nya blodprover på vårdcentralen. Den här gången var antikropparna ännu högre och doktorn skickade mig vidare till en specialist där jag skulle få göra en gastroskopi. Alltså att de med hjälp av en slang hissade ner en liten liten kamera genom min hals hela vägen ner till mina tarmar för att ta med sig prover upp igen. Förmodligen det mest obehagliga jag gjort i hela mitt liv.
När det var gjort tänkte jag att skönt, nu har jag gjort den där gastroskopin och nu kommer jag aldrig behöva göra det igen, och inte heller undra över det där med gluten någonsin mer. Tog det som en självklarhet att jag såklart inte skulle vara glutenintolerant - eller ha celiaki - som ju den autoimmuna sjukdomen så fint heter. Till och med specialisten sa till mig direkt efter undersökningen att av det han kunde se genom kameran såg tarmväggen nog fin ut. Men man kunde såklart inte veta förrän proverna kom tillbaka.
Det gick några veckor men idag klockan nitton minuter över tre så ringde han alltså, doktorn från vårdcentralen. Budbäraren av domen. Du har fått diagnosen celiaki, sa han. Så nu är rekommendationen att du aldrig mer äter gluten. Aldrig i hela ditt liv alltså.
Bara sådär. Som världens mest livsomvälvande besked som avverkades på kanske åtta sekunder ungefär som att han förklarade vilket väder det skulle bli på söndag.
ALDRIG MER. I HELA DITT LIV.
Aldrig mer vanlig pasta. Riktiga kanelbullar. Pannkakor. Våfflor. Frisco-bröden på Max. Ett gott surdegsbröd. Prinsesstårta. JAG SOM ÄLSKAR TÅRTA.
DEN DÄR NK-BAKELSEN JAG ALLTID FICK PÅ MIN FÖDELSEDAG NÄR JAG VAR LITEN OCH SOM JAG PLANERAT I MÅNADER ATT JAG SKA KÖPA PÅ MIN TRETTIOETTÅRSDAG OM TVÅ VECKOR.
Jag VET att det finns massa goda alternativ osv osv osv. Men just nu vill jag inte höra det. Jag vill vältra mig i min sorg. För det är en riktig SORG. Nästan lite som någon har dött. Eller i alla fall att NÅGOT har dött. Jag VET SÅKLART också att det skulle vara miljarders gånger värre om någon dött och att man kan sätta den här lilla mini-diagnosen i perspektiv och att det egentligen är världens minsta sak om man gör det och jämför och tänker rationellt. Men just nu känner jag såhär. Just nu vill jag inte tänka rationellt. Jag vill bara känna. Och då känner jag en klump i magen. Jag känner tårar som bränner bakom ögonlocken. Jag känner sorg och kanske lite eller nej förresten mycket ilska.
Och så känner jag att jag vägrar acceptera den här domen. Att jag tänker börja researcha på en gång. En autoimmun sjukdom. Att mitt immunförsvar valt att angripa sig själv. För det känns som att det måste finnas en orsak bakom att det gjort det, även om den vanliga skolmedicinen kanske säger att det inte finns det. Att det är genetiskt. Att det är obotligt. Men det vägrar jag tro på ännu. Så tack för det lilla celiaki-diagnos, för nu tänker jag bli ännu mer expert på min egen kropp och gå ännu djupare för att förstå den.